Den som kommer söderifrån på Sollentunavägen och just har passerat Edsbacka värdshus kan framför sig uppe på åsen se ett vackert lusthus med grönt tak och gul knopp. Mörka kvällar och nätter är paviljongen upplyst inifrån av ett milt gult ljus.
Lusthus har funnits i många århundraden i Europa. De kallades sommarhus och de byggdes för att man skulle kunna umgås och äta där, men man skulle också kunna sitta ensam och läsa eller skriva ostört. Lusthusen var ofta byggda mitt i trädgårdarna eller parkerna och hade lummiga blomsterrika omgivningar. Kanske de uppstod ur bersåer med träd och buskar planterade kring?
Gustav Vasa och hans söner byggde lusthus bland annat i Uppsala och Kalmar. I Kalmar uppfördes två sådana mitt på själva fästningsvallen. Johan III lät bygga ut dem till ett helt lusthuskomplex med flera salar och kamrar, då han ville efterlikna de kontinentala furstarnas sommarslott. Även i Stockholms byggde Erik och Johan lusthus på Skeppsholmen, där många gästabud gick av stapeln.
Under stormaktstiden spreds idéerna från Europa till de stormän som nu hade råd att planera praktfulla parker och trädgårdar med lusthus i olika utföranden och storlekar. Från 1600-talet är ett lusthus bevarat vid ”Stallis”, det så kallade Drottning Kristinas lusthus. Ett annat litet lusthus från den tiden – en sexkantig byggnad med vackra fönsterbeslag – står vid Skogaholm på Skansen. Ibland byggdes paviljongerna vid en damm eller en liten sjö för effektfull spegling i vattenytan. De kunde vara enastående konstnärliga utsmyckade med takmålningar och gipsdekorationer. Karl XI, som annars var en sparsam man, lät bygga ett lusthus i Kungsträdgården åt sin älskade hustru Ulrika Eleonora. Det var åttakantigt med fyra flyglar och små kabinett och dess väggar var dekorerade med pilastrar och kolonner. Detta lusthus blev sedermera Stockholms första sommarteater, därefter värdshus för att till sist 1877 rivas och ge plats åt Linnéstatyn.
På söder började man uppföra lusthus vid de så kallade malmgårdarna, eftersom man verkligen ville njuta av den korta svenska sommaren. De öpna rundtemplen kom till under 1700-talet liksom de kinesiskt inspirerade paviljongerna. Mest känt är Kina slott på Drottningholm, men det finns ganska många liknande bevarade ute i landet. De var ibland prydda med snäckor och musslor och kunder t.o.m. vara försedda med kinesiska skrivtecken.
I slutet av 1800-talet började lusthus med ”snickarglädje” uppföras och nu ville även vanligt folk med planerad trädgård ha ett själva. Dit bars kaffebrickan ut, där satt man och handarbetade, spelade kort, skvallrade, läste och skrev. Mången kurtis förekom säkert också där i smyg. Det berättas att Malla Silfverstolpe ibland bodde hos sin halvsyster Gustava Hamilton vid Ulriksdal. De båda systrarna tillbringade många sköna timmar i ett litet täckt lusthus vid Edsviken. Dit kom en gång författaren Almqvist, som gärna utvecklade sina för Malla så svårbegripliga idéer. Efter middagen promenerade de i den vackra omgivningen, vilket kom Almqvist att utbrista: ”Ack, den som här hade en älskarinna och en filbunke!”
När vårt bostadsområde byggdes var man angelägen om att utforma hela omgivningen på åsen till en trivsam bostadsmiljö. I den miljö inpassades också redan från början lusthuset. Arkitekt Clabbe Arnstorp gav lusthuset en framskjuten plats på ”udden” längst åt söder, där det skulle utgöra en naturlig samlingspunkt för människor som ville träffas och även njuta av utsikten mot parken och krogen. Lusthuset var egentligen en färdig byggsats av en modell som tycktes väl anpassad i miljön och till den tänkta funktionen. Att lusthuset sedan inte blev den träffpunkt man önskade berodde nog inte på något feltänkande i planeringen utan snarare på de trevliga terrasser som hör till lägenheterna. Vi trivs tydligen så väl där och umgås gärna med vänner och grannar vid våra egna rabatter Men håll med om att lusthuset ger vårt området det där lilla extra, som bidrar till att folk lägger märke till Edsbacka med intresse och kanske därför flyttar hit.
Ref: Anna-Lisa Nyreröd: ”Lusthus till bruks och till syns”
Ps: Den 28/5-1986 ankomtill HSB ett brev från ovan nämnda Anna-Lisa Nyreröd, där hon uttrycker sin glädje över den nya eleganta paviljongen vid Edsbackas terrasshus. ”Ett lusthus i tiden” kallar hon den! Hon föreslog namnet ”Mallapaviljongen”, men av olika anledningar blev det inte så, utan lusthuset är fortfarande namnlöst.
”Inger i 4:an – 1997”